En förbiMARSch

För 10 år sedan satt jag i gymnasieskolans bamba och petade med gaffeln i en fiskpinne. Plötsligt slog sig en främmande människa ner bredvid mig och vi lärde känna varandra över en bit mat. Sedan dess har hon alltid funnits vid min sida. Vid skolbänken, på andra sidan telefonluren, på andra sidan Sverige och så vidare. På senare år är det sällan vi träffas i verkligheten. Det förändrades i mars. Då återförenades vi när hon klev in på kontoret och roffade åt sig ett jobb. Hon får mig att känna mig ung igen!

För 3 år sedan bestämde jag och Mikael att vi skulle sätta punkt för dejtandet. Det var egentligen aldrig något för oss. Istället kom vi fram till att det var dags att ta det hela till en ny nivå, och det var ungefär då som vi ändrade civilstatus på facebook. I mars var det dags att fira denna minnesvärda händelse. Vi köpte pizza.

För 2 månader sedan vann vi en budgivning på ett litet rött hus på landet. I mars har jag ägnat 110% av min lediga tid till att planera varenda centimeter av detta hus. Jag har till och med kommit fram till vilken kökslåda som är mest praktisk för fryspåsar.

Glöm inte bort februari

Någonstans bland färgprover, bankpapper och husritningar försvann mitt obligatoriska månadsinlägg. Man kan säga att livet som husägare redan inneburit tidsbrist och uppoffringar.

Februari har hursomhelst varit fullproppat av timmar på pinterest, ellos och tradera. Jag har faktiskt 150 kvadrat att fylla upp inom kort, och det kräver en del förberedelser. Till exempel att rensa och slänga skit, för att göra plats till alla nya loppisfynd. 

Inte nog med att jag gått igenom varenda skåp, garderob och förråd här hemma, så har jag även rensat i käften. Inget onödigt ska med till huset!!

Bye bye, visdomstand!

JA, NU AR vI med hus!

17 dagar. Det var det som krävdes för att det nya året skulle slå oss förvånat på käften. Som vid de flesta tillfällen där knytnävar är inblandade så var vi inte alls beredda. Det gick så fort.

Vi har tömt våra spargrisar för att byta ut dom mot riktiga grisar. Såna som finns på landet. I närheten av ett rött litet hus.

Vårt hus.

På den trettonde dagen på det nya året åkte vi på husvisning i mörker. Dagen efter kippade jag efter andan i mitt eget svett med en argsint boråsare som verkade rik till en början. Efter en tuff kamp oss två emellan segrade jag. 25 år efter min födsel vet jag alltså äntligen hur det känns att vinna. 

Vi flyttar i april.

En recension av 2014

När himlen håller på att sprängas i ett färgglatt glitter passar jag på att tänka igenom det år som vi nu sätter punkt för.

Jag ägnar en tanke åt alla de 730 gånger som jag borstat tänderna, och är glad över att jag fortfarande inte haft ett enda hål. Jag känner mig nöjd och belåten med de 1100 måltider som jag ätit, och att jag inte blev fetare än så här. Och av årets 8760 timmar har jag sovit cirka 3000 timmar och jobbat över 2000 timmar, känns skönt att det inte var tvärtom. Dessutom har jag även hunnit med dessa höjdpunkter:

Drömresan
Jag skojar ofta om att jag är en gammal kvinna som fastnat i en ung kvinnas kropp, och jag fick ännu ett bevis på det när vi skulle uppleva vår drömresa. När vi klev ombord på planet som skulle ta oss till Dubrovnik stack det bara upp vita och grå huvuden bakom varje säte. Det var jag och Mikael, plus 100 pensionärer, som äntligen skulle få uppleva paradiset på jorden.

Körkortet
Den allra varmaste dagen i juni träffade jag en snubbe från trafikverket. Jag tog med honom på en liten åktur i en vit golf och vi kom överens om att jag hädanefter skulle rulla fram genom mitt liv istället för att gå. Jag har nog aldrig någonsin upplevt en mer förlösande känsla än den att ha klarat sitt körkort. Jag har nog heller aldrig känt mig så uttömd, både på pengar och tårar.

Bilarna
Den som trodde att kostnaderna drastiskt skulle minska efter att körkortet var betalat och klart trodde fel. Jag trodde fel. För vad ska jag med ett körkort till om jag inte har en bil? Och med tanke på att vår förra bil träffade på en tjuv nere i det låsta garaget och förlorade alla fyra däck, stereon och andra betydelsefulla motordelar så var vi så illa tvungna att skaffa oss ett nytt fordon. Vi gick och köpte en blå Volvo, fin och besvärlig. Vi fick lämna tillbaka den efter ett par månader av ren frustration och tog med oss en Passat hem istället. Det är en fröjd att glida fram genom livet i den.

Lily
Familjen utökades ytterligare under detta år. I oktober åkte syrran i ilfart till BB för andra gången, och kom hem med ett litet knyte ett par timmar senare. Knytet hette Lily och än en gång fick livet en mening och jag drabbades av extrem livslust.

Det som inte syns i denna lista av höjdpunkter är de saker som gick mindre bra. Här syns inte vilket jävla slit jag la ner på mitt körkort, hur nära jag var på att ge upp och hur stor den slutgiltiga summan blev. Här syns heller inte att resan, den fantastiska och bästa resan någonsin, bestod av två treo om dagen för att jag skulle kunna vara vaken. Här syns heller inte orsaken till våra bilar är rejäl otur, och att det slukat en del av vårt huskonto. Här finns heller inget spår av alla de drygt hundra migräntabletterna jag petat i mig, som många gånger uppstått av stress och rädslan för att inte räcka till på jobbet.

Hur som helst, tack till alla inblandade som varit med och gjort detta år till ett av de bästa! Det är höjdpunkterna som jag tänker minnas.

No? Vem? Ber?

NO
"Nä, nu får det fan vara nog" tänkte jag när jag bläddrade igenom min kalender. I min kalender kan man inte läsa om tjejmiddagar, fester eller andra sociala tillställningar. Detta beror på att jag inte sysslar med sånt. När jag väl ska utsätta mig för andra människor så behöver jag inte anteckna om det i min kalender för att minnas - det är nämligen det enda jag tänker på i så fall. Min kalender fyller bara en funktion: att få en bild över min migrän. En bild att slänga i ansiktet på doktorn. Varje gång jag tar en migräntablett skriver jag upp det i den med en röd penna. Min kalender är helt illröd. Livet kan inte fortsätta på detta vis. Jag har bestämt mig för att sluta med migrän nu, och i och med det har jag stressat ner, ätit nyttigare och utfört yoga framför tvn. Oklart om det funkar.

VEM
Vem är det som har flyttat in under oss egentligen? Och vad är det för fel på dig? Jag kan inte sova, och när jag väl lyckats somna så väcker du mig. Det finns stunder där jag tycker så synd om dig och ditt kroniska hostande att jag vill gå ner och knacka på och fråga om du behöver hjälp. Men mest så känner jag mig ganska störd av dig. Jag behöver lugn och ro och det är ungefär där som du och jag inte funkar ihop.

BER
Det sägs att det finns någon ovan molnen, och man får tro vad man vill om den saken. Jag och Mikael är väl inte särskilt troende, lik förbannat ligger vi på våra bara knän och ber om att få flytta till ett hus. Vi letar och letar, känner in och funderar. På inte tal om sparar pengar. Men nä, än har inte vårt ställe dykt upp. Vi undrar hur lång tid det ska ta? Vi betade av fem husvisningar under november, alla lika meningslösa. Gode gud, vi önskar oss ett hus i julklapp.

Vi längtar hem.

Ok, oktober!

Tiden bara rusar iväg och jag rullar med. 

I en ny bil. 

Igen.

Man måste försöka se till att bli av med det där sakerna som bara krånglar till livet, och därför finns inte vår Volvo mer. 

"En bilaffär är alltid en dålig affär" sa världens klokaste pappa och ryckte på axlarna. Om inte pappa kunde svara på vilken bil vi skulle ha, vem kunde hjälpa oss då? Det fick helt enkelt bli en avläsning av stjärnhimlen.

En bil för en tvilling
"Ser ni en Volkswagenbuss som knappt hänger ihop och låter som en motorcykel utan avgasrör, ja då är det Tvillingen som är ute på kryss med alla sina vänner på väg till ett party någonstans. Att bussen tar två liter bensin milen, det gör inget, bara Tvillingen kommer fram!"
StjärnAstrologen 

Och vad står inte i garaget om en Volkswagen, stor som en buss med en dieselmotor som låter som en hoj? Skillnaden mellan denna bilen och den förra är dock att denna faktiskt håller ihop. Jag bokstavligt talat glider fram längs livets vägar i den.

Och det är kanske därför som jag inte har haft tid att berätta om oktober förrän nu. För när jag inte roterar i full fart i mitt ekorrhjul, så snurrar jag på ratten i min nya bil. 

Första mötet

Varje dag stöter vi på nya ansikten. Många ser man bara i förbifarten, och man kommer aldrig mer att se det igen, och man kommer heller aldrig att minnas det. Ett fåtal av dessa ansikten fastnar bakom mitt egna anlete, i hjärnan alltså. Och i hjärtat såklart. Mikaels och lilla Ellas ansikten är två exempel på möten som förändrat mitt liv till det bättre.

Och så igår var det dags för ett nytt möte igen. Ett sånt man kommer minns för alltid. Denna gång korsade mitt livs vägar med Lilys. En tre dagar gammal bebis. En tre dagar gammal bebis är inte särskilt stor. Hon var så liten att hon hade fått plats i min handväska, ändå har hon redan tagit en stor plats i mitt hjärta. Konstigt.

Ellas lillasyster Lily

I och med mitt möte med Lily igår så träffade jag såklart Ella. Hon är mycket nöjd och belåten med sin nya titel som storasyster. Jag är också en nöjd och belåten storasyster, det är ju faktiskt min lillasyster producerat dessa två små lyckopiller. 

Ännu ett första möte

Ett bot mot höstdepp

Har du sett att det är guld i träden? Har du hört regnet smattra mot rutan?
Det är egentligen inte konstigt att jag är som allra mest lycklig under hösten. Allt som klassas som underbart inträffar ju då. Om du lider av höstdepp så har jag knåpat ihop en liten självhjälps-lista som förhoppningsvis får dig på andra tankar.

Här är fördelar med hösten: 

- Folks läckra solbrännor börjar äntligen rinna av
- Bikiniångesten avtar
- Det är okej att hålla sig inomhus
- Du kan äta utan att tänka dig för ända fram till årsskiftet, nya nyårslöften löser eventuell övervikt.
- Äntligen kan du tillaga en stor älgstek, utan att folk viskar bakom ryggen på dig. Du kan röra ihop ett äkta och kladdigt potatismos samt göra gräddiga såser med egenplockad svamp.

Utöver dessa fantastiska punkter så har mitt september även innehållit en mysig barnvaktsstund med busig tvååring. Ja, vi hoppade i högar av färgglada löv. Ja, vi tog ett värmande bad efteråt och ja, vi satt under filt i soffan med tända ljus. Jag har även köpt nya, skitdyra skor, så att jag kan ta mig igenom vattenpölar utan risk för läckage. Sist men inte minst så har jag postat ett jätteviktigt brev som kanske eventuellt kan innebära förändringar i framtiden. Vem vet?

Nu ska jag vira in mig i min filt och gosa ner mig bland soffkuddarna. På bordet står sju tända ljus, i köket puttar en köttgryta och ute viner vinden. Kom igen, känner du inte hur livet leker?

På gatan där jag bor

I soffan där jag bor

För att du ska förstå

Detta inlägg är till dig som inte förstår.

Jag är en migräniker. För många är migrän precis samma sak som huvudvärk. "Ta en alvedon och ryck upp dig!" Hade det varit så lätt så hade jag aldrig behövt sätta mig ner och skriva detta inlägg. Det hjälper inte med en alvedon, jag kan lika gärna äta grus.

Ett liv som migräniker är många gånger slöseri med liv. Det finns dagar där jag varken kan sova eller vara vaken. Det finns dagar där jag inte kan sitta upp, och ännu värre blir det om jag ligger ner. Jag kan inte svälja en enda droppe vatten utan att jag spyr som en fontän efteråt. Jag överdriver inte när jag säger att jag bara vill dö dom dagarna. Jag vill antingen dränka mig i badkaret eller ringa efter ambulans, men så slås jag av tanken av att behöva lämna lägenheten för att gå ut och lägga mig i en guppande ambulans och plötsligt känns badkaret mycket mer tilltalande.

Jag ska ge mig på något omöjligt nu, nämligen att beskriva känslan av migrän. Tänk er skogsbranden i Västmanland i somras, ett brinnande område som motsvarar cirka 21 000 fotbollsplaner. Föreställ dig det inuti ditt lilla huvud. Så fort jag rör huvudet får elden mer syre och brinner ännu kraftigare. Att känna starka dofter, som parfym eller någons cigarett är som att hälla tändvätska på en redan fullt utvecklad brand. Att känna solljus i ögonen är som att bränna sig på elden, hela huvudet smattrar och fräter.
Till slut blir det så mycket eld att det inte får plats och det är då man spyr. Man kan säga att det väller ut brinnande lava ur munnen. Som en vulkan.
 
Men det är inte elden som gör mest ont, utan själva släckningsarbetet. Hela min kropp på 67 kilo försöker släcka elden genom att stampa på den.  Stamp, stamp, stamp. Bom, bom, bom. Men lågorna flammar bara upp igen.

Efter cirka 24 timmar med detta helvetet brukar stampningarna vinna över lågorna. Då är ni många som tror att jag är mig själv igen. Men tänk er själva att ha haft 21 000 brinnande fotbollsplaner i huvudet. Det glöder ett tag och det är förbannat rökigt.

De flesta dagar har jag inte migrän. Det är ju tur, tänker du. Men det är inte heller lätt, för jag är hela tiden så jävla rädd för att det ska komma. Detta innebär att jag:

- Ogillar att boka upp mig på saker på helgerna, dels för att jag kanske har migrän eller att jag kanske får det eftersom...
- ...jag inte tål starka dofter som parfym, cigarettrök, tvålar, sköljmedel och andra helt mänskliga och normala dofter.
- Jag klarar heller inte av högljutt stoj
- Det får inte vara för varmt ute, och heller inte för kallt.
- Jag kan inte sova för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte äta för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte stressa för mycket men heller inte vara för inaktiv i kropp och själ.
- Jag kan inte vara för glad, och inte för ledsen.
- Jag tål knappt doften av alkohol, och ännu värre blir det när jag dricker. Fast värst är nog ändå det ständiga tjatet om varför jag aldrig dricker.
- Jag är rädd för att skaffa barn. Det finns vissa migräniker som blir läkta av graviditet, och så finns det dom som får ett rent helvete. Jag vågar inte utsätta mig själv för ett eventuellt helvete. Hur ska jag kunna ta hand om en ledsen bebis när jag mest av alla bara vill dränka mig i badkaret?

Jag måste hela tiden försöka balansera mitt liv på en tunn silvertråd. Om jag tappar greppet lite grann vet jag att jag kommer förlora ännu en dag av mitt värdefulla liv. 

Därför är man som migräniker aldrig riktigt fri från sin migrän.

Augustisnurran

När jag reser mig upp från min kontorsstol, går ut från mitt kontor och börjar vandra i korridoren så hör det inte alls till ovanligheterna att jag måste stanna upp för att tänka "vart är jag på väg?".

Då är det ju inte så konstigt att min sammanfattning om augusti börjar bli ganska suddig nu. Det jag minns är att jag fick hänga upp semesterstängt-skylten på kontorsdörren igen. Inte en chans att jag kunde vara på jobbet samtidigt som jag förverkligade en dröm i Kroatien. Jag och Mikael gick flera mil i den vackra medeltidsstaden Dubrovnik och för en gångs skull så visste jag vart jag var på väg. Det är inte att överdriva att säga att jag kunde ta på mina drömmar.

Men, tillbaka i verkligheten och snurrandet fortsätter. Det är nog tur att jag och mina barndomsvänner satte oss ner och skrev ner våra drömmar och mål som vi önskar uppfylla innan vi fyller 30. I år fyller alla 25, och alla har vi lämnat en drömlapp i ett kuvert som inte får öppnas igen förrän år 2019. Då ska vi läsa våra lappar och se hur det gick. Jag undrar hur många drömmar som kommer ha uppfyllts?

Mitt jubileumsinlägg

Detta är mitt hundrade inlägg. Det klart att jag länge funderat kring vad detta jubileumsinlägg ska handla om. Efter en mycket noga övervägning har jag äntligen kommit fram till ett beslut.

Detta inlägg ska tillägnas Ernst Kirchsteiger och nu ska jag förklara varför.

Att man som Ernst kan bli så jävla lycklig över en sten eller en kvist är inte något töntigt utan snarare väldigt orättvist. Om jag hade kunnat känna lycka så lätt så hade jag nog trivts mycket bättre med det jag är och gör.

Tänk själv att "Se kuddarna som en orkester" istället för en fylld tygpåse att vila huvudet mot. Vad trevlig det blev med kuddar helt plötsligt.

Eller föreställ dig känslan av att "Känna sig rik när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen" istället för att räkna ner dagarna till lön. Vad lätt det hade varit att känna sig förmögen då. 

"Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund så slipper man äta magmedicin till hösten". Jag önskar att jag tog mig tid till sånt. Jag önskar att alla kunde ta sig tid till sånt. Och så kan man plocka fram minnet om nyckelpigan i trafiken så att man lugnar ner sig lite. Ernst är bergis jättelugn och barfota bakom ratten. 

Han kanske inte är en man som jag önskar vakna upp bredvid, men han är definitivt en människa jag gärna hade vaknat upp som.

Att han dessutom kan sy, laga mat och inreda ger honom en självklart plats i mitt jubileumsinlägg.

Min svettiga kompis

Kära dagbok,

Sommaren är så gott som över redan. I år har juli varit som en svettig gammal kompis som ockuperat min soffa och bara varit i vägen. Som en vän man inte sett på länge och längtat efter, men när man väl träffades så undrade man när han ska gå och varför man ens längtat så? 

Jag såg fram emot varma sommarkvällar på balkongen, kvällsdopp i sjön och underbara semestertider. Mysiga frukostar och långa morgonpromenader. Jag hade till och med tänkt fylla cykelkorgen med böcker och en filt och cykla ner till sjön.

Så...vad hände? Inget av det ovannämnda i alla fall. Nu längtar jag ihjäl mig efter hösten istället. September med alla färger och friska skogspromenader och oktobermörkret med fluffiga andningsmoln och en bebis. 

Ett måste under semestern.

Ella blir snart storasyster!

Men hur var juni, då?

Det klart att man kan undra hur juni var. Och för alla nyfikna själar kan jag meddela att trots kraftig ålderskris höll jag mig på jorden. Som nybliven 25-åring har jag hunnit med två husvisningar, ett banklån och ett bilköp. Dessutom har jag börjat spara i fonder och redan tjänat 200 kronor - det är inte klokt vad livet blivit spännande sedan den där fasansfulla födelsedagen. 

Trots oönskade svettningar, gäddhäng och kort minne är jag en rätt glad och nöjd 25-åring som är så himla nyfiken på vad livet har att erbjuda härnäst.

Hade inget annat val än att tröstäta på min födelsedag. Med facit i hand var det ganska onödigt, inte minst för kroppsformens skull.

Min stora dag

Jag har joggat runt en milstolpe hur länge som helst nu. 

Ibland har jag ramlat pladask i gruset, ibland har jag fått mjölksyra och ibland har skosnörena gått upp.

Men trots alla tusen problem som har uppstått, så joggade jag äntligen förbi stolpen i dag.

Jag pratar om körkortsstolpen.

I tysta möjliga hemlighet har jag tagit körkort bakom ryggen på mina nära och kära. Det var fruktansvärt och jag uppmanar ingen till att hålla ett sånt här livsprojekt hemligt. För utan mammas tröst, pappas råd och lillasysters pepp har det varit ett rent helvete på ren svenska. 

Nu kanske du undrar varför jag höll detta hemligt, om det nu var så himla jobbigt. Jo, för jag ville verkligen se min pappas min när jag, ensam i en bil, svänger ner på deras parkering och tutar och vinkar. Jag ville känna min mammas chockade kram och plötsligt en dag bara ringa på hos min syster och vifta med ett körkortsintyg i ansiktet på henne. Och tro mig, det var värt varenda krona och tår som jag genomlidit i min ensamhet. 

I dag har jag alltså klarat av det som  varken jag, eller någon i min närhet, aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av. Den känslan är oslagbar. Att jag dessutom hann nå denna milstolpe INNAN min 25-årsdag gör det hela ännu bättre.

Summering av maj

Jag har ingen lust att skriva om maj redan, för jag har inte lust att leva ett liv i juni.
För i juni kommer mitt ungdomliga jag att explodera och dunsta bort.
Men, jag har lovat mig själv att sammanfatta varje månad under hela året. 
Så här kommer en sammanfattning om min sista tid i någorlunda fräscha dagar.

I maj gjorde jag tappra försök till att pausa tiden. Även ifall jag inte lyckades helt (åldrandet pågår dessvärre ständigt) så hann jag i alla fall komma före mig själv.

Det kanske låter lite konstigt, men om man har spenderat hela året till att bara flåsa, flämta och frusta så kan det vara skönt att lugna ner sig lite. Det finns ingen AC i världen som kan ta bort den imma jag orsakat.

Man kan säga att jag har lämnat min kropp, lite som en kvarglömd vante, och tagit ett stort kliv framåt och liksom kommit ikapp. Kroppen (som förövrigt är väldigt ovan med att röra på sig längre sträckor) har stått kvar på samma ställe medan jag röjt upp lite.

Det känns skönt och jag hoppas att min kropp och mitt sinne återförenas igen under juni. 

Jag återkommer.

En fruktansvärd upplevelse

I dag är en tung dag.
För i dag är det bara tio dagar kvar, och jag blir ständigt påmind om vad som komma skall.

I brevlådan landar reklam riktat mot jubilarer,
mitt medicinskåp har utökats radikalt den senaste tiden,
och i spegeln hittar jag numera en märklig kroppsbehåring, skrynkliga lår och en alldeles för sladdrig mage.

Att jag dessutom har hamnat i riskgrupp för ohälsa enligt en hälsokontroll på jobbet, ger det mig all rätt till att känna en gnutta panik.

Det är över nu.
Inga fler lättsamma dagar.
För om tio dagar fyller jag 25.

En smaklös rymdresa

Min garderob har länge varit som ett svart hål i rymden. När man slänger in något där så försvinner det lätt spårlöst, och när något väl kommer fram får man ganska snabbt en känsla av att det är tusen år gammalt. Detta är naturligtvis orsaken till mina upprepande och väldigt fantasilösa outfits.

Om du undrar alltså.

Berättelsen om april

April var månaden jag knöt vänskapsband för livet. Jag fick nya bästisar och kom in ett tjejgäng som jag aldrig någonsin vill lämna. Tillsammans har vi skrattat och gråtit, surat och hatat. Vi har berättat mörka hemligheter för varandra och alltid funnits där. Vi har blivit väldigt tajta kan man säga, och jag har ägnat varenda minut av min fritid tillsammans med dem. 

Slutsats:
April var helt klart en viktigt månad för min mänskliga utveckling.

Vi på den senaste tjejmiddagen

Kortfattat om mars

Mars var en månad full av socialt umgänge och migränanfall (det är oklart om det finns ett samband). Man kan säga att det varit en konstant boxningsmatch både i min kalender och i mitt huvud.

När jag inte varit inblandad i något knytnävskalas har jag passat på att ta en paus, säckat ihop i ett hörn och bara svettats och hämtat luft.

Och eftersom jag fortfarande lever i en boxningsring, trots att det är i mitten av april, bestämde jag mig för att stänga dörren åt mitt gamla liv i dag och smita ut bakvägen. 

Jag har mottagit mitt sista slag och jag hoppas att min sammanfattning av april blir mycket mindre plågsam och svettig.

Vårt tvåårskalas

I går hade jag och Mikael kalas - vi fyllde nämligen två år.
På ett kalas äter man bara goda saker och så får man såklart paket.

När dagen var slut kunde man hitta både rostat bröd, choklad, lite öl och festlig restaurangmat i våra magar. Det var dock lite svårt att packa in ett 25 gradigt medelhav och en medeltidsstad med mysiga gränder och restauranger i ett snyggt paket, så vi skippade presentinslagningen. Det gjorde faktiskt inget, vi blev helt klart överraskade ändå.

 Älskar dig Micke, vill inte uppleva en endast dag i mitt liv utan dig!