Jag är inte rädd för människor, eller lider av någon slags socialfobi.
Jag har vänner och jag tycker om dem.
Men när helgen äntligen kommer har jag inte lust att ge mig ut och umgås.
Det är så svårt, och det tar emot.
För tänk er själva att ha allt detta hemma, varför stänga dörren och lämna det?
Så, vänner och familj, och alla andra som undrar fan jag sysslar med. Jag är inte död, jag finns här. I hemmets trygga vrå.
