Min stora dag

Jag har joggat runt en milstolpe hur länge som helst nu. 

Ibland har jag ramlat pladask i gruset, ibland har jag fått mjölksyra och ibland har skosnörena gått upp.

Men trots alla tusen problem som har uppstått, så joggade jag äntligen förbi stolpen i dag.

Jag pratar om körkortsstolpen.

I tysta möjliga hemlighet har jag tagit körkort bakom ryggen på mina nära och kära. Det var fruktansvärt och jag uppmanar ingen till att hålla ett sånt här livsprojekt hemligt. För utan mammas tröst, pappas råd och lillasysters pepp har det varit ett rent helvete på ren svenska. 

Nu kanske du undrar varför jag höll detta hemligt, om det nu var så himla jobbigt. Jo, för jag ville verkligen se min pappas min när jag, ensam i en bil, svänger ner på deras parkering och tutar och vinkar. Jag ville känna min mammas chockade kram och plötsligt en dag bara ringa på hos min syster och vifta med ett körkortsintyg i ansiktet på henne. Och tro mig, det var värt varenda krona och tår som jag genomlidit i min ensamhet. 

I dag har jag alltså klarat av det som  varken jag, eller någon i min närhet, aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av. Den känslan är oslagbar. Att jag dessutom hann nå denna milstolpe INNAN min 25-årsdag gör det hela ännu bättre.

Summering av maj

Jag har ingen lust att skriva om maj redan, för jag har inte lust att leva ett liv i juni.
För i juni kommer mitt ungdomliga jag att explodera och dunsta bort.
Men, jag har lovat mig själv att sammanfatta varje månad under hela året. 
Så här kommer en sammanfattning om min sista tid i någorlunda fräscha dagar.

I maj gjorde jag tappra försök till att pausa tiden. Även ifall jag inte lyckades helt (åldrandet pågår dessvärre ständigt) så hann jag i alla fall komma före mig själv.

Det kanske låter lite konstigt, men om man har spenderat hela året till att bara flåsa, flämta och frusta så kan det vara skönt att lugna ner sig lite. Det finns ingen AC i världen som kan ta bort den imma jag orsakat.

Man kan säga att jag har lämnat min kropp, lite som en kvarglömd vante, och tagit ett stort kliv framåt och liksom kommit ikapp. Kroppen (som förövrigt är väldigt ovan med att röra på sig längre sträckor) har stått kvar på samma ställe medan jag röjt upp lite.

Det känns skönt och jag hoppas att min kropp och mitt sinne återförenas igen under juni. 

Jag återkommer.

En fruktansvärd upplevelse

I dag är en tung dag.
För i dag är det bara tio dagar kvar, och jag blir ständigt påmind om vad som komma skall.

I brevlådan landar reklam riktat mot jubilarer,
mitt medicinskåp har utökats radikalt den senaste tiden,
och i spegeln hittar jag numera en märklig kroppsbehåring, skrynkliga lår och en alldeles för sladdrig mage.

Att jag dessutom har hamnat i riskgrupp för ohälsa enligt en hälsokontroll på jobbet, ger det mig all rätt till att känna en gnutta panik.

Det är över nu.
Inga fler lättsamma dagar.
För om tio dagar fyller jag 25.