En recension av 2014

När himlen håller på att sprängas i ett färgglatt glitter passar jag på att tänka igenom det år som vi nu sätter punkt för.

Jag ägnar en tanke åt alla de 730 gånger som jag borstat tänderna, och är glad över att jag fortfarande inte haft ett enda hål. Jag känner mig nöjd och belåten med de 1100 måltider som jag ätit, och att jag inte blev fetare än så här. Och av årets 8760 timmar har jag sovit cirka 3000 timmar och jobbat över 2000 timmar, känns skönt att det inte var tvärtom. Dessutom har jag även hunnit med dessa höjdpunkter:

Drömresan
Jag skojar ofta om att jag är en gammal kvinna som fastnat i en ung kvinnas kropp, och jag fick ännu ett bevis på det när vi skulle uppleva vår drömresa. När vi klev ombord på planet som skulle ta oss till Dubrovnik stack det bara upp vita och grå huvuden bakom varje säte. Det var jag och Mikael, plus 100 pensionärer, som äntligen skulle få uppleva paradiset på jorden.

Körkortet
Den allra varmaste dagen i juni träffade jag en snubbe från trafikverket. Jag tog med honom på en liten åktur i en vit golf och vi kom överens om att jag hädanefter skulle rulla fram genom mitt liv istället för att gå. Jag har nog aldrig någonsin upplevt en mer förlösande känsla än den att ha klarat sitt körkort. Jag har nog heller aldrig känt mig så uttömd, både på pengar och tårar.

Bilarna
Den som trodde att kostnaderna drastiskt skulle minska efter att körkortet var betalat och klart trodde fel. Jag trodde fel. För vad ska jag med ett körkort till om jag inte har en bil? Och med tanke på att vår förra bil träffade på en tjuv nere i det låsta garaget och förlorade alla fyra däck, stereon och andra betydelsefulla motordelar så var vi så illa tvungna att skaffa oss ett nytt fordon. Vi gick och köpte en blå Volvo, fin och besvärlig. Vi fick lämna tillbaka den efter ett par månader av ren frustration och tog med oss en Passat hem istället. Det är en fröjd att glida fram genom livet i den.

Lily
Familjen utökades ytterligare under detta år. I oktober åkte syrran i ilfart till BB för andra gången, och kom hem med ett litet knyte ett par timmar senare. Knytet hette Lily och än en gång fick livet en mening och jag drabbades av extrem livslust.

Det som inte syns i denna lista av höjdpunkter är de saker som gick mindre bra. Här syns inte vilket jävla slit jag la ner på mitt körkort, hur nära jag var på att ge upp och hur stor den slutgiltiga summan blev. Här syns heller inte att resan, den fantastiska och bästa resan någonsin, bestod av två treo om dagen för att jag skulle kunna vara vaken. Här syns heller inte orsaken till våra bilar är rejäl otur, och att det slukat en del av vårt huskonto. Här finns heller inget spår av alla de drygt hundra migräntabletterna jag petat i mig, som många gånger uppstått av stress och rädslan för att inte räcka till på jobbet.

Hur som helst, tack till alla inblandade som varit med och gjort detta år till ett av de bästa! Det är höjdpunkterna som jag tänker minnas.

No? Vem? Ber?

NO
"Nä, nu får det fan vara nog" tänkte jag när jag bläddrade igenom min kalender. I min kalender kan man inte läsa om tjejmiddagar, fester eller andra sociala tillställningar. Detta beror på att jag inte sysslar med sånt. När jag väl ska utsätta mig för andra människor så behöver jag inte anteckna om det i min kalender för att minnas - det är nämligen det enda jag tänker på i så fall. Min kalender fyller bara en funktion: att få en bild över min migrän. En bild att slänga i ansiktet på doktorn. Varje gång jag tar en migräntablett skriver jag upp det i den med en röd penna. Min kalender är helt illröd. Livet kan inte fortsätta på detta vis. Jag har bestämt mig för att sluta med migrän nu, och i och med det har jag stressat ner, ätit nyttigare och utfört yoga framför tvn. Oklart om det funkar.

VEM
Vem är det som har flyttat in under oss egentligen? Och vad är det för fel på dig? Jag kan inte sova, och när jag väl lyckats somna så väcker du mig. Det finns stunder där jag tycker så synd om dig och ditt kroniska hostande att jag vill gå ner och knacka på och fråga om du behöver hjälp. Men mest så känner jag mig ganska störd av dig. Jag behöver lugn och ro och det är ungefär där som du och jag inte funkar ihop.

BER
Det sägs att det finns någon ovan molnen, och man får tro vad man vill om den saken. Jag och Mikael är väl inte särskilt troende, lik förbannat ligger vi på våra bara knän och ber om att få flytta till ett hus. Vi letar och letar, känner in och funderar. På inte tal om sparar pengar. Men nä, än har inte vårt ställe dykt upp. Vi undrar hur lång tid det ska ta? Vi betade av fem husvisningar under november, alla lika meningslösa. Gode gud, vi önskar oss ett hus i julklapp.

Vi längtar hem.

Ok, oktober!

Tiden bara rusar iväg och jag rullar med. 

I en ny bil. 

Igen.

Man måste försöka se till att bli av med det där sakerna som bara krånglar till livet, och därför finns inte vår Volvo mer. 

"En bilaffär är alltid en dålig affär" sa världens klokaste pappa och ryckte på axlarna. Om inte pappa kunde svara på vilken bil vi skulle ha, vem kunde hjälpa oss då? Det fick helt enkelt bli en avläsning av stjärnhimlen.

En bil för en tvilling
"Ser ni en Volkswagenbuss som knappt hänger ihop och låter som en motorcykel utan avgasrör, ja då är det Tvillingen som är ute på kryss med alla sina vänner på väg till ett party någonstans. Att bussen tar två liter bensin milen, det gör inget, bara Tvillingen kommer fram!"
StjärnAstrologen 

Och vad står inte i garaget om en Volkswagen, stor som en buss med en dieselmotor som låter som en hoj? Skillnaden mellan denna bilen och den förra är dock att denna faktiskt håller ihop. Jag bokstavligt talat glider fram längs livets vägar i den.

Och det är kanske därför som jag inte har haft tid att berätta om oktober förrän nu. För när jag inte roterar i full fart i mitt ekorrhjul, så snurrar jag på ratten i min nya bil. 

Första mötet

Varje dag stöter vi på nya ansikten. Många ser man bara i förbifarten, och man kommer aldrig mer att se det igen, och man kommer heller aldrig att minnas det. Ett fåtal av dessa ansikten fastnar bakom mitt egna anlete, i hjärnan alltså. Och i hjärtat såklart. Mikaels och lilla Ellas ansikten är två exempel på möten som förändrat mitt liv till det bättre.

Och så igår var det dags för ett nytt möte igen. Ett sånt man kommer minns för alltid. Denna gång korsade mitt livs vägar med Lilys. En tre dagar gammal bebis. En tre dagar gammal bebis är inte särskilt stor. Hon var så liten att hon hade fått plats i min handväska, ändå har hon redan tagit en stor plats i mitt hjärta. Konstigt.

Ellas lillasyster Lily

I och med mitt möte med Lily igår så träffade jag såklart Ella. Hon är mycket nöjd och belåten med sin nya titel som storasyster. Jag är också en nöjd och belåten storasyster, det är ju faktiskt min lillasyster producerat dessa två små lyckopiller. 

Ännu ett första möte

Ett bot mot höstdepp

Har du sett att det är guld i träden? Har du hört regnet smattra mot rutan?
Det är egentligen inte konstigt att jag är som allra mest lycklig under hösten. Allt som klassas som underbart inträffar ju då. Om du lider av höstdepp så har jag knåpat ihop en liten självhjälps-lista som förhoppningsvis får dig på andra tankar.

Här är fördelar med hösten: 

- Folks läckra solbrännor börjar äntligen rinna av
- Bikiniångesten avtar
- Det är okej att hålla sig inomhus
- Du kan äta utan att tänka dig för ända fram till årsskiftet, nya nyårslöften löser eventuell övervikt.
- Äntligen kan du tillaga en stor älgstek, utan att folk viskar bakom ryggen på dig. Du kan röra ihop ett äkta och kladdigt potatismos samt göra gräddiga såser med egenplockad svamp.

Utöver dessa fantastiska punkter så har mitt september även innehållit en mysig barnvaktsstund med busig tvååring. Ja, vi hoppade i högar av färgglada löv. Ja, vi tog ett värmande bad efteråt och ja, vi satt under filt i soffan med tända ljus. Jag har även köpt nya, skitdyra skor, så att jag kan ta mig igenom vattenpölar utan risk för läckage. Sist men inte minst så har jag postat ett jätteviktigt brev som kanske eventuellt kan innebära förändringar i framtiden. Vem vet?

Nu ska jag vira in mig i min filt och gosa ner mig bland soffkuddarna. På bordet står sju tända ljus, i köket puttar en köttgryta och ute viner vinden. Kom igen, känner du inte hur livet leker?

På gatan där jag bor

I soffan där jag bor

För att du ska förstå

Detta inlägg är till dig som inte förstår.

Jag är en migräniker. För många är migrän precis samma sak som huvudvärk. "Ta en alvedon och ryck upp dig!" Hade det varit så lätt så hade jag aldrig behövt sätta mig ner och skriva detta inlägg. Det hjälper inte med en alvedon, jag kan lika gärna äta grus.

Ett liv som migräniker är många gånger slöseri med liv. Det finns dagar där jag varken kan sova eller vara vaken. Det finns dagar där jag inte kan sitta upp, och ännu värre blir det om jag ligger ner. Jag kan inte svälja en enda droppe vatten utan att jag spyr som en fontän efteråt. Jag överdriver inte när jag säger att jag bara vill dö dom dagarna. Jag vill antingen dränka mig i badkaret eller ringa efter ambulans, men så slås jag av tanken av att behöva lämna lägenheten för att gå ut och lägga mig i en guppande ambulans och plötsligt känns badkaret mycket mer tilltalande.

Jag ska ge mig på något omöjligt nu, nämligen att beskriva känslan av migrän. Tänk er skogsbranden i Västmanland i somras, ett brinnande område som motsvarar cirka 21 000 fotbollsplaner. Föreställ dig det inuti ditt lilla huvud. Så fort jag rör huvudet får elden mer syre och brinner ännu kraftigare. Att känna starka dofter, som parfym eller någons cigarett är som att hälla tändvätska på en redan fullt utvecklad brand. Att känna solljus i ögonen är som att bränna sig på elden, hela huvudet smattrar och fräter.
Till slut blir det så mycket eld att det inte får plats och det är då man spyr. Man kan säga att det väller ut brinnande lava ur munnen. Som en vulkan.
 
Men det är inte elden som gör mest ont, utan själva släckningsarbetet. Hela min kropp på 67 kilo försöker släcka elden genom att stampa på den.  Stamp, stamp, stamp. Bom, bom, bom. Men lågorna flammar bara upp igen.

Efter cirka 24 timmar med detta helvetet brukar stampningarna vinna över lågorna. Då är ni många som tror att jag är mig själv igen. Men tänk er själva att ha haft 21 000 brinnande fotbollsplaner i huvudet. Det glöder ett tag och det är förbannat rökigt.

De flesta dagar har jag inte migrän. Det är ju tur, tänker du. Men det är inte heller lätt, för jag är hela tiden så jävla rädd för att det ska komma. Detta innebär att jag:

- Ogillar att boka upp mig på saker på helgerna, dels för att jag kanske har migrän eller att jag kanske får det eftersom...
- ...jag inte tål starka dofter som parfym, cigarettrök, tvålar, sköljmedel och andra helt mänskliga och normala dofter.
- Jag klarar heller inte av högljutt stoj
- Det får inte vara för varmt ute, och heller inte för kallt.
- Jag kan inte sova för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte äta för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte stressa för mycket men heller inte vara för inaktiv i kropp och själ.
- Jag kan inte vara för glad, och inte för ledsen.
- Jag tål knappt doften av alkohol, och ännu värre blir det när jag dricker. Fast värst är nog ändå det ständiga tjatet om varför jag aldrig dricker.
- Jag är rädd för att skaffa barn. Det finns vissa migräniker som blir läkta av graviditet, och så finns det dom som får ett rent helvete. Jag vågar inte utsätta mig själv för ett eventuellt helvete. Hur ska jag kunna ta hand om en ledsen bebis när jag mest av alla bara vill dränka mig i badkaret?

Jag måste hela tiden försöka balansera mitt liv på en tunn silvertråd. Om jag tappar greppet lite grann vet jag att jag kommer förlora ännu en dag av mitt värdefulla liv. 

Därför är man som migräniker aldrig riktigt fri från sin migrän.

Augustisnurran

När jag reser mig upp från min kontorsstol, går ut från mitt kontor och börjar vandra i korridoren så hör det inte alls till ovanligheterna att jag måste stanna upp för att tänka "vart är jag på väg?".

Då är det ju inte så konstigt att min sammanfattning om augusti börjar bli ganska suddig nu. Det jag minns är att jag fick hänga upp semesterstängt-skylten på kontorsdörren igen. Inte en chans att jag kunde vara på jobbet samtidigt som jag förverkligade en dröm i Kroatien. Jag och Mikael gick flera mil i den vackra medeltidsstaden Dubrovnik och för en gångs skull så visste jag vart jag var på väg. Det är inte att överdriva att säga att jag kunde ta på mina drömmar.

Men, tillbaka i verkligheten och snurrandet fortsätter. Det är nog tur att jag och mina barndomsvänner satte oss ner och skrev ner våra drömmar och mål som vi önskar uppfylla innan vi fyller 30. I år fyller alla 25, och alla har vi lämnat en drömlapp i ett kuvert som inte får öppnas igen förrän år 2019. Då ska vi läsa våra lappar och se hur det gick. Jag undrar hur många drömmar som kommer ha uppfyllts?

Mitt jubileumsinlägg

Detta är mitt hundrade inlägg. Det klart att jag länge funderat kring vad detta jubileumsinlägg ska handla om. Efter en mycket noga övervägning har jag äntligen kommit fram till ett beslut.

Detta inlägg ska tillägnas Ernst Kirchsteiger och nu ska jag förklara varför.

Att man som Ernst kan bli så jävla lycklig över en sten eller en kvist är inte något töntigt utan snarare väldigt orättvist. Om jag hade kunnat känna lycka så lätt så hade jag nog trivts mycket bättre med det jag är och gör.

Tänk själv att "Se kuddarna som en orkester" istället för en fylld tygpåse att vila huvudet mot. Vad trevlig det blev med kuddar helt plötsligt.

Eller föreställ dig känslan av att "Känna sig rik när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen" istället för att räkna ner dagarna till lön. Vad lätt det hade varit att känna sig förmögen då. 

"Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund så slipper man äta magmedicin till hösten". Jag önskar att jag tog mig tid till sånt. Jag önskar att alla kunde ta sig tid till sånt. Och så kan man plocka fram minnet om nyckelpigan i trafiken så att man lugnar ner sig lite. Ernst är bergis jättelugn och barfota bakom ratten. 

Han kanske inte är en man som jag önskar vakna upp bredvid, men han är definitivt en människa jag gärna hade vaknat upp som.

Att han dessutom kan sy, laga mat och inreda ger honom en självklart plats i mitt jubileumsinlägg.

Min svettiga kompis

Kära dagbok,

Sommaren är så gott som över redan. I år har juli varit som en svettig gammal kompis som ockuperat min soffa och bara varit i vägen. Som en vän man inte sett på länge och längtat efter, men när man väl träffades så undrade man när han ska gå och varför man ens längtat så? 

Jag såg fram emot varma sommarkvällar på balkongen, kvällsdopp i sjön och underbara semestertider. Mysiga frukostar och långa morgonpromenader. Jag hade till och med tänkt fylla cykelkorgen med böcker och en filt och cykla ner till sjön.

Så...vad hände? Inget av det ovannämnda i alla fall. Nu längtar jag ihjäl mig efter hösten istället. September med alla färger och friska skogspromenader och oktobermörkret med fluffiga andningsmoln och en bebis. 

Ett måste under semestern.

Ella blir snart storasyster!

Men hur var juni, då?

Det klart att man kan undra hur juni var. Och för alla nyfikna själar kan jag meddela att trots kraftig ålderskris höll jag mig på jorden. Som nybliven 25-åring har jag hunnit med två husvisningar, ett banklån och ett bilköp. Dessutom har jag börjat spara i fonder och redan tjänat 200 kronor - det är inte klokt vad livet blivit spännande sedan den där fasansfulla födelsedagen. 

Trots oönskade svettningar, gäddhäng och kort minne är jag en rätt glad och nöjd 25-åring som är så himla nyfiken på vad livet har att erbjuda härnäst.

Hade inget annat val än att tröstäta på min födelsedag. Med facit i hand var det ganska onödigt, inte minst för kroppsformens skull.

Min stora dag

Jag har joggat runt en milstolpe hur länge som helst nu. 

Ibland har jag ramlat pladask i gruset, ibland har jag fått mjölksyra och ibland har skosnörena gått upp.

Men trots alla tusen problem som har uppstått, så joggade jag äntligen förbi stolpen i dag.

Jag pratar om körkortsstolpen.

I tysta möjliga hemlighet har jag tagit körkort bakom ryggen på mina nära och kära. Det var fruktansvärt och jag uppmanar ingen till att hålla ett sånt här livsprojekt hemligt. För utan mammas tröst, pappas råd och lillasysters pepp har det varit ett rent helvete på ren svenska. 

Nu kanske du undrar varför jag höll detta hemligt, om det nu var så himla jobbigt. Jo, för jag ville verkligen se min pappas min när jag, ensam i en bil, svänger ner på deras parkering och tutar och vinkar. Jag ville känna min mammas chockade kram och plötsligt en dag bara ringa på hos min syster och vifta med ett körkortsintyg i ansiktet på henne. Och tro mig, det var värt varenda krona och tår som jag genomlidit i min ensamhet. 

I dag har jag alltså klarat av det som  varken jag, eller någon i min närhet, aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av. Den känslan är oslagbar. Att jag dessutom hann nå denna milstolpe INNAN min 25-årsdag gör det hela ännu bättre.

Summering av maj

Jag har ingen lust att skriva om maj redan, för jag har inte lust att leva ett liv i juni.
För i juni kommer mitt ungdomliga jag att explodera och dunsta bort.
Men, jag har lovat mig själv att sammanfatta varje månad under hela året. 
Så här kommer en sammanfattning om min sista tid i någorlunda fräscha dagar.

I maj gjorde jag tappra försök till att pausa tiden. Även ifall jag inte lyckades helt (åldrandet pågår dessvärre ständigt) så hann jag i alla fall komma före mig själv.

Det kanske låter lite konstigt, men om man har spenderat hela året till att bara flåsa, flämta och frusta så kan det vara skönt att lugna ner sig lite. Det finns ingen AC i världen som kan ta bort den imma jag orsakat.

Man kan säga att jag har lämnat min kropp, lite som en kvarglömd vante, och tagit ett stort kliv framåt och liksom kommit ikapp. Kroppen (som förövrigt är väldigt ovan med att röra på sig längre sträckor) har stått kvar på samma ställe medan jag röjt upp lite.

Det känns skönt och jag hoppas att min kropp och mitt sinne återförenas igen under juni. 

Jag återkommer.

En fruktansvärd upplevelse

I dag är en tung dag.
För i dag är det bara tio dagar kvar, och jag blir ständigt påmind om vad som komma skall.

I brevlådan landar reklam riktat mot jubilarer,
mitt medicinskåp har utökats radikalt den senaste tiden,
och i spegeln hittar jag numera en märklig kroppsbehåring, skrynkliga lår och en alldeles för sladdrig mage.

Att jag dessutom har hamnat i riskgrupp för ohälsa enligt en hälsokontroll på jobbet, ger det mig all rätt till att känna en gnutta panik.

Det är över nu.
Inga fler lättsamma dagar.
För om tio dagar fyller jag 25.

En smaklös rymdresa

Min garderob har länge varit som ett svart hål i rymden. När man slänger in något där så försvinner det lätt spårlöst, och när något väl kommer fram får man ganska snabbt en känsla av att det är tusen år gammalt. Detta är naturligtvis orsaken till mina upprepande och väldigt fantasilösa outfits.

Om du undrar alltså.

Berättelsen om april

April var månaden jag knöt vänskapsband för livet. Jag fick nya bästisar och kom in ett tjejgäng som jag aldrig någonsin vill lämna. Tillsammans har vi skrattat och gråtit, surat och hatat. Vi har berättat mörka hemligheter för varandra och alltid funnits där. Vi har blivit väldigt tajta kan man säga, och jag har ägnat varenda minut av min fritid tillsammans med dem. 

Slutsats:
April var helt klart en viktigt månad för min mänskliga utveckling.

Vi på den senaste tjejmiddagen

Kortfattat om mars

Mars var en månad full av socialt umgänge och migränanfall (det är oklart om det finns ett samband). Man kan säga att det varit en konstant boxningsmatch både i min kalender och i mitt huvud.

När jag inte varit inblandad i något knytnävskalas har jag passat på att ta en paus, säckat ihop i ett hörn och bara svettats och hämtat luft.

Och eftersom jag fortfarande lever i en boxningsring, trots att det är i mitten av april, bestämde jag mig för att stänga dörren åt mitt gamla liv i dag och smita ut bakvägen. 

Jag har mottagit mitt sista slag och jag hoppas att min sammanfattning av april blir mycket mindre plågsam och svettig.

Vårt tvåårskalas

I går hade jag och Mikael kalas - vi fyllde nämligen två år.
På ett kalas äter man bara goda saker och så får man såklart paket.

När dagen var slut kunde man hitta både rostat bröd, choklad, lite öl och festlig restaurangmat i våra magar. Det var dock lite svårt att packa in ett 25 gradigt medelhav och en medeltidsstad med mysiga gränder och restauranger i ett snyggt paket, så vi skippade presentinslagningen. Det gjorde faktiskt inget, vi blev helt klart överraskade ändå.

 Älskar dig Micke, vill inte uppleva en endast dag i mitt liv utan dig!

Ett tacktal till februari

Tack för att du kom, men mest för att du gick. Med din hjälp har du tagit mig närmare våren- ingen annan än du kan det.
Tack för att du skapat ett syfte med min kalender, plötsligt fattar jag att den ska fyllas upp med minnen. 
Tack för att du låtit mig vara så himla bra på jobbet, jag har nog förvånat både mig själv och många andra.
Men, nästa gång vi ses vill jag dock att du slutar stressa mig så förbannat. Jag har inte hunnit andas på 28 dagar vilket gjort mig något lila i färgen.

 

Söndagsbekymmer

Idag har vi legat i sängen fram till klockan tolv och diskuterat stora och ganska svåra livsfrågor.

Ska jag behålla mitt korta hår, eller ska jag låta det växa ut igen?
Ska vi äta pizza idag, trots att jag bantar?
Är verkligen den onyttiga oboyen godare än den nyttiga?

Vi båda har drabbats av svår huvudvärk nu.
Det är inte bra att dra upp den här typen av frågeställningar en söndagsmorgon, huvudet är liksom inte beredd på den hjärnverksamheten.

Vad kom vi fram till då?
Jo, vi ska vänta med att gifta oss tills vi har hus. Och hus skaffar vi när vi har barn. Och barn skaffar vi när jag bestämt min frisyr, bantat klart och slutat låta livet kretsa kring oboy.

Det kan med andra ord dröja ett tag...

Varning för lurendrejeri

En fettsnål kladdkaka måste ju vara bra, tänkte jag och slängde ivrigt ihop en.
Eftersom att den var fettsnål åt jag ju såklart upp allt på en gång.
Eftersom att den var fettsnål var den ju såklart inte alls lika god som en vanlig.

Nu undrar jag varför jag mår illa? Och varför känner jag att en dubbelhaka växer fram?

Jag måste blivit lurad. Förbannade hälsotrender.

Kapitel ett

Kapitel ett är färdigskrivet och elva kapitel återstår av berättelsen om mig själv, år 2014. 

Nedan följer en kort recension av det första kapitlet:

"Med mycket inlevelse och engagemang inleder Sandra det som kanske är på väg mot att bli hennes stora genombrott. Bland annat äter hon med hjärtat istället för med huvudet, hon vinglar runt på en yogamatta och försöker koppla av med en bok. Det finns inga tecken på tvivel eller motgångar, utan hon fokuserar bara på de saker som hon gillar. Hon kanske jobbar lite för mycket, men det ökar bara spänningen ännu mer inför framtida kapitel. Sandra får fyra stjärnor utav fem på kapitel ett!"

Skit samma att det är jag själv som skrivit recensionen, jag tycker ändå den är fin.

Hundgöra

En kvinnas dröm måste ju ändå vara att två män bråkar om en?
Jag har alltid föreställt mig att det skulle vara något riktigt njutbart.
Att man liksom blir lite mallig.

Men nej.
Sanningen är att det känns som att man är en tuggleksak som två hundar står och drar i. 
Inte särskilt häftigt alltså.

Då är det ju tur att man redan har en karl. 
Som plåstar om mina bitsår och tvättar bort allt dregel.
Som ringer och ljuger om att vi har strömavbrott hemma och överraskar med tända ljus överallt och ett upptappat skumbad. 

Det är först då man blir mallig och rätt nöjd.

 
Eller var det kanske för att jag luktar illa?
Efter allt slit på jobbet?
För det blir ju ganska mycket spring fram och tillbaka mellan de båda parterna (partnerna?) på jobbet.

Fjärderfä

Det måste finnas en tanke bakom att jag är uppkallad efter ett rovdjur, för jag har verkligen ett helt vilt och djuriskt leverne.

Jag blir på min vakt så fort andra närmar sig mitt revir och för att undvika såna situationer skvätter jag urin för glatta livet. (Så få inte för dig att komma hit och hälsa på)

Jag äter allt jag kommer över, det spelar fan ingen roll om det legat på golvet en stund.

Jag gillar att sitta lite gömd i bakgrunden och betrakta omgivningen för att sedan gå till attack mot den svagaste länken. (Dock oftast för att knuffa på istället för att knuffa undan) 

Sist men inte minst så gillar jag att bli klappad medhårs och jag morrar åt dem jag ogillar. 

Det är såhär det är, att tillhöra familjen Falk. 

En gröngöling

Eftersom att färgen grön symboliserar tillväxt, harmoni och fräschör har min blogg slängt av sig sin gråa kappa och blivit grön. Inte grön av avund och inte heller grön av mögel, utan fräscht grön. 
Av harmoni.

Det finns så många bra saker som är gröna, till exempel: 
Krispig sallad, saftig gurka, nyklippt gräs, skogar och låtsaspengar
Och nu även min blogg.

En längtan bort

Jag jobbar på ett företag som förverkligar drömmar och undrar varför jag inte förverkligar mina egna?


När jag slår mig ner vid köksbordet för att förtära en ganska så hälsosam och härlig middag har jag sällskap utav denna utsikt:

Tro fan att man lider av migrän. 
Jag finner absolut ingen livsglädje i denna bild. Inga drömmar, ingen framtid, inget lyckorus i magen och absolut ingen längtan efter morgondagen.

Jag bor i en skolåda av betong. Grannarnas cigarettrök letar sig in i mitt vardagsrum och jag sitter i någon annans stekos i mitt egna kök. Jag kan inte duscha utan att grannen mitt emot ser mig naken. Runt min skolåda ränner folk runt i cirklar och oroar sig mer över hur mössan sitter än om tiggaren på gatan.

Jag vill kunna sitta vid mitt köksbord och se ut på en blommande äng, höra fåglarna kvittra och se naturen förändras efter årstid. Ända sättet man fattar att årstiderna förändras här är när grannarna mittemot byter gardiner.

Jag vill kunna gå rätt ut utan skor och känna gräs under fötterna istället för cigarettfimpar och spottloskor. Jag vill leva utan bensinångor och motorbrus.

Jag som ska ägna året åt endast hälsosamma ting inser ju att detta inte är hållbart. Det kanske är dags att köpa sig en lott?

Vilken härlig lördag!

Eftersom det här ska vara en väldigt positiv blogg numera, i hälsans glada tecken, formulerar jag min lördag enligt nedan:

Det är så fantastiskt att vakna upp i sådan extrem smärta att man inte vet vad man ska ta vägen - det får en verkligen att uppskatta alla de dagar man mår bra. Dessutom kan det vara skönt att få en påminnelse om att man faktiskt har ett huvud ibland. Tänk vad synd det är om dem som inte har ett huvud, det finns såna männsikor. Jag har träffat flera stycken.

Och det är inte så dumt att ha dagar där man kräks ett stup i kvarten - jag har säkert krympt ett par centimeter runt midjan nu. Sist men inte minst, vilken himla tur att det inträffade under lördagen så att jag slapp sjuka mig från jobbet! 

Life is good.

Femtiotvå

I mitt liv serveras det pasta till middag om man vill ha pasta till middag. Man får äta pannkakor till frukost på lördagmorgon, och det är okej att suga i sig chockerande mängder av oboy när suget smyger sig på. 
 
I alla fall fem dagar i veckan. 
De andra två hetsbantar jag.
 
För varför tänka på vad man äter fem dagar i veckan för att sedan "unna" sig vad man vill i två? Då är det väl bättre att banta två dagar och unna sig fem? 

Det tycker jag bara är att lyssna på sin kropp och ge den vad den behöver. 
Och det är hälsosamt. 





 

 

Min nya framgångssaga

Det är inte bara mitt karriärs-jag som uppdaterats och förvandlats, utan även min blogg helt plötsligt. Här saknas just nu framgång.

Därför tänker jag endast att skriva om sånt som folk vill läsa om. Så här har ni en jävligt aktuell hälsoblogg! 

Och med tanke på att jag undviker nikotin, koffein, alkohol och enorma mängder av sex så borde jag vara en exemplarisk hälsobloggare? Jag äter varken fågelfrön till middag eller trampar livet ur mig på en spinningcykel, vilket också känns väldigt hälsovinnande.

Så här har ni mig, årets största förebild inom hälsa!

Håll er uppdaterade.

Har fångat dagen för resten av mitt liv

Idag har varit första dagen på mitt nya liv. 
Och då syftar jag inte på att jag påbörjat årets viktkamp idag.
Det är nämligen ett kapitel för sig.
Ett långt kapitel.
Och ganska gripande.

Nä, idag är nämligen dagen som jag förvandlats. 
Tyvärr inte viktmässigt då.
Men det har jag ju redan gjort klart.

Jag har blommat.
Från en liten färglös knopp har jag exploderat ut i ett färgglatt och doftande blomster.
Lite som ett fyrverkeri.

Och nu till det chockerande: Orsaken till detta fantastiska är jobbet.

Jag på jobbet.

  

 

 
 




 

Min trollkarl

Man vet att ringen på vänster ringfinger hör ihop med rätt ring på rätt kille när:

- Han vaknar upp tårögd en lördagsmorgon bara för att han är så glad över att ha mig jämte.

- Han väcker mig mitt i natten bara för att kolla om jag mår bra eller om jag behöver något. 

- Han puffar upp kuddar och skakar täcket innan han stoppar om mig.

- Han, trots att jag snorar och hostar, ändå ska gosa ner sig jämte mig om kvällarna och pussa på mig.

- Han stänger in sig i köket i hemligt och kokar ihop en ännu hemligare brygd som jag ska dricka vid halsont.

Man vet att ringen på fingret sitter där den ska när han förvandlar de värsta dagarna till de bästa. Som en trollkarl i mitt redan ganska magiska liv.

Min farfar

Min farfar var den absolut bästa gubben i hela världen. När han på grund av sjukdom förlorade båda sina ben var det inget som han direkt var ledsen över. Istället såg han på sin permobil på samma sätt som en femtonåring ser på en vråltrimmad moped. Han hade en liten cykelkorg där fram med viktiga saker i och han berättade en gång att han mätte rumporna på damer för att se ifall dem fick plats, så att han kunde skjutsa dem en bit. Han skämtade också om sin olovliga körning när han racade fram i ilfart längs gatorna i Fritsla, och undrade så varför permobilen inte skuttade fram när han tryckte på knappen som såg ut som en hare.

Min farfar älskade hundar och när han förlorade sina ben var det såklart inte lika lätt för honom att träffa sina älskade jyckar längre. När han fyllde 75 fick han därför en prydnadshund av mig och min syster. En skämtsam liten hårig sak med grön kavaj och monokel. Vad vi inte hade tänkt på var att det egentligen bara var ett huvud och en överkropp på hunden, och när farfar sliter av pappret och får se den utbrister han "Den har ju inga ben! Precis som jag! Fan vad bra, då slipper jag gå ut och gå med den". Och så skrattade han så att han nästan ramlade av stolen. 

Min farfar var även familjens egna musikaliska geni och satt därför jämt och ständigt och nynnade på en rad olika låtar. Det finns nog ingen som vet vad det egentligen var för låtar, inte ens han själv och när man frågade honom om det var ett nytt verk han satt och sjöng på så skrattade han högt.

Min farfar var alltid såhär glad och skämtsam. Alltid så full av liv och glädje. Jag kan inte komma på en endaste jävel som fortfarande hade varit glad utan sina ben?! Han såg alltid livet från den ljusa sidan och kunde skämta om vad som helst, när som helst och hur som helst.

På ett sätt känns det så himla rätt att inleda året med berättelsen om min farfar, för en större förebild gällande glädje och livslust finns inte. Det som känns så svårt är att familjen tagit ett sista avsked av honom idag, och att han inte kommer att nynna vidare bland våra släktträffar längre. 

Ta hand om varandra, för plötsligt en dag så saknas någon.

Min nya bok

Jag undrar hur många som googlat på "snabbaste sättet att gå ner i vikt" idag? Jag undrar hur många som åt bakis-pizzan samtidigt och lovade sig själva att 2014 ska innehålla mindre mängder alkohol?  


Alla år avslutas alltid med dunder och brak, ett par centimeter för mycket runt midjan och en jävla massa konstiga idéer över hur nästa år ska vara. Den första januari är dagen då många liv skall förändras, göras om och rättas till. Man slår fan inte upp ögonen till ett nytt år på morgonen, utan till ett helt nytt liv!

Någon sa att man ska se det nya året som en oskriven bok, och det är den första januari som man fattar pennan och börjar skriva. Man avgör helt själv vad boken ska handla om och hur den ska sluta. Min bok ska vara en själv hjälps-bok där man kan lära sig allt som vad livet handlar om och vad som är viktigt. Man kommer bland annat kunna läsa om hur man gör för att jobba skiten ur sig, att det är viktigt med motion, att man ska tänka på vad man äter, att det är viktigt att skratta och umgås samt att hinna få en stund för sig själv. Nedan följer en liten tjuvkik på några av min nya boks kapitel:

• Livsglädje - Lär dig att ta vara på livet och dig själv, det gör att det blir enklare att skriva en uppföljare.
• Kärlek - Ta inte bara vara på dig själv, utan på alla andra också. Sluta ta folk för givet och visa uppskattning.
• Vänskap - Lär dig att ta hand om de vänner du har, du behöver dem och dem behöver dig.
• Arbete - Lär dig att jobbet inte är det viktigaste i livet, men se till att göra ditt absolut bästa och sträva efter att utvecklas.
• Upplevelser - Inte för att avslöja för mycket, men detta kapitel kommer innebär allt från ullaredsbesök till utlandsresor.
• Framtidsplaner - Lär dig att tänka ett steg före. Du påverkar din egna framtid hela tiden.
  
  För att boken ska bli så bra som möjligt behöver jag göra en del efterforskningar, till exempel:
  •  Börja träna. Jag vill verkligen kunna ta mig upp till tredje våning där jag bor utan att se stjärnor. Jag vill sätta igång med yoga på allvar för jag tror att det passar mig utmärkt.
  •  Boka minst en resa. Det är i skrivande stund oklart om vart vi ska åka, men att se sig om i världen är nyttigt och lärorikt.
  • Umgås. Jag lovar och svär på att jag ska utsätta mig själv för mer sociala sammanhang för att dela med mig av, och ta del av, skratt, tårar, drömmar och motgångar.
  • Jobba. Det är roligt att jobba och jag tänker jobba rejält, dock tänker jag sluta med att prioritera jobbet framför mig själv och min hälsa.
  • Läsa andra böcker. Det kan vara skönt att byta värld ibland.
  • Spara pengar till hus. Lev fattigt nu för att kunna leva rikt senare.
    
    
    Jag kommer att skriva ut delar av min bok här, för den som är intresserad.
    
    
    Gott nytt år!

En något skrytig resumé av 2013

Eftersom jag inte tagit mig tid till att blogga under året som varit, så följer nedan en snabb genomgång av de viktigaste händelserna. Observera att mitt år varit väldigt bra och att det kan upplevas som provocerande eller åtminstone något uppretande. Jag kommer att be om ursäkt i ett annat inlägg vid ett annat tillfälle.

Saker värda att minnas:

• Jag blev fastanställd och har säkrat min inkomst för resten av mitt liv. Om jag då inte gör mig av med jobbet, vilket inte är aktuellt. Det viktiga är dock att dem inte kan göra sig av med mig längre.
  

• Min nya fastanställning firades i Barcelona med hela företaget. Eller ja, jag trodde det var därför vi åkte dit iallafall. Det visade sig dock bara vara en helt vanlig konferensresa, innehållande väldigt få konferenser.  Hur som helst så susade jag runt på cykel genom Barcelona i solsken, upplevde spansk mat, flamenco och ett vårigt Spanien under arbetstid.
  
  
  
  
  
  
  
•  Jag genomgick en större förvandling rent utseendemässigt då jag bestämde mig för att uppfylla min pappas, farmors, mormors och resten av världens dröm genom att ta tillbaka min naturliga hårfärg samt plocka ur "skiten" under läppen. Se så anständig jag plötslig blev:
  
   
  

• Mikael fyllde 30 och jag som alltid ska överdriva köpte en weekendresa till honom i present för att förvandla hans ålderskris till något fint. Det var en lyckad present och jag tänker önska mig samma sak i 25årspresent.
  
  
  
• Tillbaka i Sverige hann jag knappt duscha och byta trosor innan vi satt på ett flygplan igen. Det var dags för oss att ägna en vecka av våra liv bland turkost vatten, vita sandstränder, strålande sol och grekisk mat. Det var ett bra sätt att slösa bort pengar, liv och vardag på.
  
  

•  Mikael är, som vanligt, väldigt frågvis av sig men den viktigaste frågan tog han upp i juli. Det slutade såhär:
  
  
  
  

 Saker man lär minnas ändå:
- Är allt jävla jobbande, stressande och slitande. Vill absolut inte räkna ut hur många timmar jag ägnat på kontoret under 2013, för då lär jag behöva uppsöka proffshjälp.

- Är den akupunkturbehandling jag genomgick i kriget mot min migrän. Att bli stucken med nålar, som vibrerade med hjälp utav el, och sedan ligga helt stilla i en timma två gånger i veckan under ett par månader var inte det mest spännande jag varit med om, det är till och med tveksamt om det funka...

- Att Mikael gav mig "Nu slutar jag att snusa för din skull" i present på alla hjärtans dag. Jag, som kånkade hem både rosor och choklad till honom, blev inte alls imponerande av att få en svettig, irriterad och snussugen Mikael i present på denna romantiska kärleksdag. Att vårt förhållande överlevde hans abstinensbesvär ser jag som ett gott tecken, vi kommer att klara allt tillsammans. 

- Är telefonsamtalet från pappa som berättar att farfar hamnat i himlen. Mitt i min julklappsinslagning fick jag denna nyhet som skulle vrida ut och in på hela mig själv. Man inser inte vad man har förrän det är borta, glöm aldrig det.



Det allra roligaste under 2013 har ändå varit att se denna lilla tös växa. Ella, när du blir stor och kan läsa så vill jag att du läser detta: Du har förgyllt både mitt och många andras liv genom att bara finnas till i denna värld, du vet väl om att du är underbar? Jag älskar dig!