Detta inlägg ska tillägnas Ernst Kirchsteiger och nu ska jag förklara varför.
Att man som Ernst kan bli så jävla lycklig över en sten eller en kvist är inte något töntigt utan snarare väldigt orättvist. Om jag hade kunnat känna lycka så lätt så hade jag nog trivts mycket bättre med det jag är och gör.
Tänk själv att "Se kuddarna som en orkester" istället för en fylld tygpåse att vila huvudet mot. Vad trevlig det blev med kuddar helt plötsligt.
Eller föreställ dig känslan av att "Känna sig rik när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen" istället för att räkna ner dagarna till lön. Vad lätt det hade varit att känna sig förmögen då.
"Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund så slipper man äta magmedicin till hösten". Jag önskar att jag tog mig tid till sånt. Jag önskar att alla kunde ta sig tid till sånt. Och så kan man plocka fram minnet om nyckelpigan i trafiken så att man lugnar ner sig lite. Ernst är bergis jättelugn och barfota bakom ratten.
Han kanske inte är en man som jag önskar vakna upp bredvid, men han är definitivt en människa jag gärna hade vaknat upp som.
 |
| Att han dessutom kan sy, laga mat och inreda ger honom en självklart plats i mitt jubileumsinlägg. |
