Ibland har jag ramlat pladask i gruset, ibland har jag fått mjölksyra och ibland har skosnörena gått upp.
Men trots alla tusen problem som har uppstått, så joggade jag äntligen förbi stolpen i dag.
Jag pratar om körkortsstolpen.
I tysta möjliga hemlighet har jag tagit körkort bakom ryggen på mina nära och kära. Det var fruktansvärt och jag uppmanar ingen till att hålla ett sånt här livsprojekt hemligt. För utan mammas tröst, pappas råd och lillasysters pepp har det varit ett rent helvete på ren svenska.
Nu kanske du undrar varför jag höll detta hemligt, om det nu var så himla jobbigt. Jo, för jag ville verkligen se min pappas min när jag, ensam i en bil, svänger ner på deras parkering och tutar och vinkar. Jag ville känna min mammas chockade kram och plötsligt en dag bara ringa på hos min syster och vifta med ett körkortsintyg i ansiktet på henne. Och tro mig, det var värt varenda krona och tår som jag genomlidit i min ensamhet.
I dag har jag alltså klarat av det som varken jag, eller någon i min närhet, aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av. Den känslan är oslagbar. Att jag dessutom hann nå denna milstolpe INNAN min 25-årsdag gör det hela ännu bättre.
Grattis! Att ta körkort är stort.
SvaraRaderaTack! Ja, det är stort! Och jag känner mig så sjukt häftig när jag springer in på ica med en bilnyckel i handen och liksom "japp, du ser rätt. jag kör bil"
Radera