För att du ska förstå

Detta inlägg är till dig som inte förstår.

Jag är en migräniker. För många är migrän precis samma sak som huvudvärk. "Ta en alvedon och ryck upp dig!" Hade det varit så lätt så hade jag aldrig behövt sätta mig ner och skriva detta inlägg. Det hjälper inte med en alvedon, jag kan lika gärna äta grus.

Ett liv som migräniker är många gånger slöseri med liv. Det finns dagar där jag varken kan sova eller vara vaken. Det finns dagar där jag inte kan sitta upp, och ännu värre blir det om jag ligger ner. Jag kan inte svälja en enda droppe vatten utan att jag spyr som en fontän efteråt. Jag överdriver inte när jag säger att jag bara vill dö dom dagarna. Jag vill antingen dränka mig i badkaret eller ringa efter ambulans, men så slås jag av tanken av att behöva lämna lägenheten för att gå ut och lägga mig i en guppande ambulans och plötsligt känns badkaret mycket mer tilltalande.

Jag ska ge mig på något omöjligt nu, nämligen att beskriva känslan av migrän. Tänk er skogsbranden i Västmanland i somras, ett brinnande område som motsvarar cirka 21 000 fotbollsplaner. Föreställ dig det inuti ditt lilla huvud. Så fort jag rör huvudet får elden mer syre och brinner ännu kraftigare. Att känna starka dofter, som parfym eller någons cigarett är som att hälla tändvätska på en redan fullt utvecklad brand. Att känna solljus i ögonen är som att bränna sig på elden, hela huvudet smattrar och fräter.
Till slut blir det så mycket eld att det inte får plats och det är då man spyr. Man kan säga att det väller ut brinnande lava ur munnen. Som en vulkan.
 
Men det är inte elden som gör mest ont, utan själva släckningsarbetet. Hela min kropp på 67 kilo försöker släcka elden genom att stampa på den.  Stamp, stamp, stamp. Bom, bom, bom. Men lågorna flammar bara upp igen.

Efter cirka 24 timmar med detta helvetet brukar stampningarna vinna över lågorna. Då är ni många som tror att jag är mig själv igen. Men tänk er själva att ha haft 21 000 brinnande fotbollsplaner i huvudet. Det glöder ett tag och det är förbannat rökigt.

De flesta dagar har jag inte migrän. Det är ju tur, tänker du. Men det är inte heller lätt, för jag är hela tiden så jävla rädd för att det ska komma. Detta innebär att jag:

- Ogillar att boka upp mig på saker på helgerna, dels för att jag kanske har migrän eller att jag kanske får det eftersom...
- ...jag inte tål starka dofter som parfym, cigarettrök, tvålar, sköljmedel och andra helt mänskliga och normala dofter.
- Jag klarar heller inte av högljutt stoj
- Det får inte vara för varmt ute, och heller inte för kallt.
- Jag kan inte sova för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte äta för lite, och heller inte för mycket.
- Jag kan inte stressa för mycket men heller inte vara för inaktiv i kropp och själ.
- Jag kan inte vara för glad, och inte för ledsen.
- Jag tål knappt doften av alkohol, och ännu värre blir det när jag dricker. Fast värst är nog ändå det ständiga tjatet om varför jag aldrig dricker.
- Jag är rädd för att skaffa barn. Det finns vissa migräniker som blir läkta av graviditet, och så finns det dom som får ett rent helvete. Jag vågar inte utsätta mig själv för ett eventuellt helvete. Hur ska jag kunna ta hand om en ledsen bebis när jag mest av alla bara vill dränka mig i badkaret?

Jag måste hela tiden försöka balansera mitt liv på en tunn silvertråd. Om jag tappar greppet lite grann vet jag att jag kommer förlora ännu en dag av mitt värdefulla liv. 

Därför är man som migräniker aldrig riktigt fri från sin migrän.