Trots ändrad relationsstatus på facebook och tron om att ensamma fredagskvällar äntligen är förbi, sitter jag här ensam med kroppen full av Mikaels hemska sjuklingsbaciller och svävar mellan liv och död.
Tack älskling!
Fetma, fattigdom och feber är fina gåvor du givit mig, och jag är lyckligast i världen :)
(det är jag faktiskt!)
Återhämtar mig på bästa sätt genom att gapa och kasta popcorn åt färgglada män som slåss på tv.
Jag ger mig fan på att jag kommer vara den som är mest utmattad efter denna hockeymatch.
Vem faller först?
Sverige, Ryssland eller Sandra?
ps. Hur kan vägen bort till dass kännas som ett evighetsmaraton utan vätskestopp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar