Virvelvinden

Jag brukar vara som ett nöjesfält.

Roffar åt mig folks pengar och ser till att dom skrattar en stund.

Har ett anordnat kösystem så att alla ska kunna träffa mig och få sig en rejäl åktur.

(För att undvika missförstånd tänker jag understyrka att SAMTLIGA åkturer körs påklädda, med könen inlindat i betong och andra grejer som gör det omöjligt att ”träffa fel”)

Då är det ju lite konstigt att berg-och-dalbanor är något jag inte är van med.

Fattar inte grejen med att åka upp och ner och aldrig veta vart man är.

Och fort går det.

Ena stunden är man högt upp och känner fjärilar i magen, och plötsligt är man långt ner som fan och sätter fjärilarna i halsen.

Upp och ner, ner och upp.

Fram och tillbaka.

Vem fan vill åka med på ett sånt äventyr?!

Och jag gillar inte att hela världen funkar som en jävla kloautomat på Liseberg.

Inte rättvist för en tjej som inte alls är pricksäker.

Jag lägger i mynt efter mynt och tar i så jag blir både blå och lila, men inte fan får jag upp den jag vill ha. 

HUR SVÅRT SKA DET VARA?!