Min farfar

Min farfar var den absolut bästa gubben i hela världen. När han på grund av sjukdom förlorade båda sina ben var det inget som han direkt var ledsen över. Istället såg han på sin permobil på samma sätt som en femtonåring ser på en vråltrimmad moped. Han hade en liten cykelkorg där fram med viktiga saker i och han berättade en gång att han mätte rumporna på damer för att se ifall dem fick plats, så att han kunde skjutsa dem en bit. Han skämtade också om sin olovliga körning när han racade fram i ilfart längs gatorna i Fritsla, och undrade så varför permobilen inte skuttade fram när han tryckte på knappen som såg ut som en hare.

Min farfar älskade hundar och när han förlorade sina ben var det såklart inte lika lätt för honom att träffa sina älskade jyckar längre. När han fyllde 75 fick han därför en prydnadshund av mig och min syster. En skämtsam liten hårig sak med grön kavaj och monokel. Vad vi inte hade tänkt på var att det egentligen bara var ett huvud och en överkropp på hunden, och när farfar sliter av pappret och får se den utbrister han "Den har ju inga ben! Precis som jag! Fan vad bra, då slipper jag gå ut och gå med den". Och så skrattade han så att han nästan ramlade av stolen. 

Min farfar var även familjens egna musikaliska geni och satt därför jämt och ständigt och nynnade på en rad olika låtar. Det finns nog ingen som vet vad det egentligen var för låtar, inte ens han själv och när man frågade honom om det var ett nytt verk han satt och sjöng på så skrattade han högt.

Min farfar var alltid såhär glad och skämtsam. Alltid så full av liv och glädje. Jag kan inte komma på en endaste jävel som fortfarande hade varit glad utan sina ben?! Han såg alltid livet från den ljusa sidan och kunde skämta om vad som helst, när som helst och hur som helst.

På ett sätt känns det så himla rätt att inleda året med berättelsen om min farfar, för en större förebild gällande glädje och livslust finns inte. Det som känns så svårt är att familjen tagit ett sista avsked av honom idag, och att han inte kommer att nynna vidare bland våra släktträffar längre. 

Ta hand om varandra, för plötsligt en dag så saknas någon.