Köttslig närvaro i blått

Från och med nu tänker jag aldrig mer klä mig i rött.
Finns ingen som är snygg i det.
Inte ens du.
Varje dag fick jag gå fort och le stort så att ingen skulle märka.
Märka hur illa jag ser ut i rött.
Hela ansiktet blev ju rött.

Nu ligger alla mina illröda thissor i en svart sopsäck långt ner i en container.
För har man slutat med att gå upp 4.15 varje dag för att skrapa tuggummi från golvet, torka bort läppglanskletiga pussmunnar från fönsterrutor, skrubba bort bajsspår i toaletter och sopa sand så behöver man inte längre klä sig i rött.

Visst lös den röda tröjan upp och man kunde knappast gå förbi obemärkt, men det var nog ändå sällan någon som tänkte
"Jaha, där är Sandra, vår goa och glada kollega, ute och går!!"

Inte för att jag inte är go och glad.
Det är jag ju alltid!
Jag var ju bara städerskan.

Kommer bli jobbigt att plötsligt tas som en människa igen.

Vet inte riktigt hur man beter sig bland folk som ser en.

Och jag som kommer ha cirka 60 arbetskamrater på mitt nya jobb... 
Alla klädda i ljusblått.
Hjälp.